Artikeln producerades ursprungligen 25 november 2011, vissa fakta och priser kan har förändrats sedan dess.

Skoda Yeti

Att byta från Audi var ett alternativ som såg omöjligt ut efter att ha haft en egenimporterad A6 Avant 2,5 Tdi Quattro från Tyskland med extra allt. En fullmatad tjänstevagn med navi, laminerade rutor och Recarostolar för att nämna något. Men efter att ha varit med AMS-gänget på åtskilliga tester, samt även på egen hand i form av motorredaktör för en lifestyletidning föll det sig naturligt att titta närmare på en Skoda Yeti. Mina alternativ inför köpet var Mini Countryman och Volkswagen Tiguan. Den sistnämnda föll bort då priset stack iväg över min budget innan jag ens fått in läderklädsel. När det gällde Mini kändes den inte tillräckligt praktiskt utan bara trendig och dessutom ganska stötig och hård i chassi. Kvar stod Yeti som segrare!

Valet för mig av en liten SUV beror på framkomligheten och att jag i mitt yrke som fotograf vill ha en liten robust bil som klarar biffen i de flesta lägena. Utseendemässigt är jag väldigt förtjust i den uppnosiga tuffa fronten och fyrkantiga lådformen på bakdelen samt de generösa hjulhusen. Specen på Yetin jag valde blev en 2 liters diesel på 140 hästarkrafter, fyrhjulsdrift och DSG-låda. På grund av att DSG-lådorna varit en bristvara hos Volkswagen blev leveranstiden hela sex månader, tråkigt men väl värt väntan. Varför jag valde färgen vit hade inte att göra med att det är den trendigaste färgen nu på bilar, utan faktiskt att det fungerar som en reflektor när man gör vissa typer av ”medåkningsbilder”. 

Trots att tillvalslistan i stort sett blev helt ikryssad kunde jag inte låta bli att göra några extra åtgärder för att få Yetin precis så som jag ville ha den. Till att börja med ordnade Patric på Infosite ett par Audi R8 replicafälgar i storleken 20 tum. Dessa skickades direkt på lackning hos Interia som är riktigt duktiga på fälgjobb så som lack och reparationer. Färgvalet blev såklart mattsvart för att få den riktigt tuffa looken. Hjulen skoddes med ett par lågprofildäck som Oscar på Bythjul plockade fram. Eftersom fälgarna är så stora och däcken har så låg profil har det givetvis medfört vissa komfortbrister, något jag valt att leva med. Hade bilvalet blivit Mini hade det nog inte fungerat p.g.a. att chassit redan från början har en hårdare sättning än Yetins. Även originalfälgarna har lackats mattsvarta och utrustats med dubbfria vintersulor. 

Som krydda på verket ville jag även ändra några exteriöra detaljer som att färga taket svart som man numera kan få på 2012 års modeller av Yeti. Sedan har jag aldrig varit mycket för krom vilket grillen är gjord i, istället ville jag ha en mattsvart. Dessa saker tog Andreas och hans kompanjon på WrapZone hand om med hjälp av foliering, en typ av tejp som sätts direkt på lacken. Även några interiöra detaljer har gjorts om till kolfiber-look. Utseendemässigt är jag helnöjd med resultatet och blir lika glad varje gång jag ser min bil. 

Visst, det är ingen aha-upplevelse att köra en Yeti jämfört med alla de bilar jag kört under åren som bilfotograf och även om den A6 jag ägde var en mer komfortabelt långfärdsvagn. Men med DSG lådan känns bilen ändå pigg trots att den bara har 140 hästkrafter. Detta tack vare att den verkligen utnyttjar kraften på varje växel och att växlingarna sker blixtsnabbt. Toppfarten ligger strax över 200 vilket räcker gott även för turer på Autobahn. Och stadskörning i köer är en fröjd dels för att jag slipper växla men även på grund av tillvalet med Bluetooth till telefonen, allt sker trådlöst till bilen som samtal och musik. Supersmidigt!

Att bilen skall funka i många olika typer av situationer anser jag som mycket viktigt. En längre europaresa gjordes i somras tillsammans med sambon och resan innehöll både besök på Nürburgring samt en musikfestival där bilen fick fungera som sovplats. Det sistnämnda förenklades avsevärt tack vare att man kan ta ut stolarna bak så golvet blir platt. Så med en tillskuren madrass och myggnät för det öppna panoramataket sov man som en kung under stjärnhimmeln. Varven på ringen tillhör väl inte dom snabbaste jag kört, men en nödvändighet för att ”Ringendekalen” skulle få sättas på bilen!